Andra språk:

”Misha, jag såg samma mardröm igen!” suckade Galina till sin man när hon vaknade upp mitt i en dröm av ett skrämmande välbekant ljud.

 Klockan var halv fem på morgonen den 24 februari 2022. Ryssland hade precis släppt sin första bomb i Kiev.

Tårarna rann nerför Mikhails kinder när han sa till sin åldrande, älskade fru: ”Det var ingen dröm. Helvetet har kommit efter oss hit också."

– Kriget i Ukraina hade börjat.

 

Detta är redan det tredje kriget som Galina och Mikhail har ställts inför.

Vårt team lärde känna dem när de delade ut livsmedelshjälp i de avlägsna byarna i Odessa-regionen i slutet av mars. Galina och Mikhail hade flytt kriget till sina släktingar här i utkanten av Odessa, efter att ha förlorat sitt hem i bombningen av Kievregionen.

Mikhail och Galina är från Luhansk. Där växte de upp, träffade varandra och bildade familj. Där drömmer de om att bygga ett alldeles eget hem.

Åren gick och livet var tufft, men med hårt arbete började deras drömmar att förverkligas.

Mikhail och Galina byggde ett litet men älskat hus, där det växte jordgubbar och gurkor i trädgården. De såg fram emot lugna pensionsdagar.

Men drömmen om en fridfull ålderdom förstördes innan den ens hann börja.

2014 bröt ett krig ut i östra Ukraina och de fick lämna sitt hem i Luhansk.

I sin tidiga barndom hade Mikhail och Galina redan upplevt krigets fasa som återigen rasade över dem – explosioner, stridsvagnar, maskingevär, kroppar, ett oändligt antal tårar och en raket som förstörde allt de byggt i årtionden.

I slutet av 2019 hade 16 000 människor dött och cirka två miljoner hade flytt. Galina och Mikhail var bland flyktingarna.

Efter att ha förlorat sitt hem samlade de ihop det som fanns kvar och köpte ett litet hyreshus nära Kiev med sina besparingar.

Detta var inte vad de hade drömt om, men de skulle åtminstone få lämna krig och död bakom sig och tillbringa resten av livet i fred.

Men så kom den 24 februari 2022.

Efter den första raketen kom fler explosioner. Luftsirenerna ljuder i Kievs mörker på morgonen när Galina och Mikhail rusar i säkerhet i källaren. De hörde en enorm explosion och sedan sänkte sig tystnaden.

Efter en obestämd tid ger sig de som flytt till källaren ut. De möter total förstörelse.

"Misha, kära, är du säker på att det här är rätt ställe? Det finns inget här! Var bor vi nu?" Galina suckar åt sin chockade man i ruinerna av deras förlorade hem.

Galina och Mikhail berättar otröstligt sin historia för vårt team. Kriget har tagit ifrån dem barndomen, ungdomen och ålderdomen och drömmen, som de arbetade så hårt för.

Nu börjar deras liv vara över och de känner att alla ansträngningar har varit förgäves och det finns inget hopp kvar om en bättre situation.

Vårt team lyssnar på Mikhail och Galina. Vad kan vi ge till dem som har förlorat allt? Vi kan inte ge dem tillbaka deras drömmar eller ersätta ett förlorat hem.

Men vi har möjlighet att ge dem hopp.

Genom att bry oss, trösta och älska genom konkret hjälp kan vi ge dem hopp om att världen inte har förlorat sin mänsklighet och vänlighet.

Genom att berätta de goda nyheterna om en Frälsare som känner smärta och lidande och som har älskat dem så mycket att han dog för dem så att de inte skulle gå under utan ha ett oförstörbart hem i himlen, kan vi ge dem hopp som kommer att nå bortom himlen till evigheten.

Denna hjälp och detta hopp behövs av dem som kriget har tagit allt ifrån nu.

 

 

 

 

 

 

 

 

"Genom att bry oss, trösta och älska genom konkret hjälp kan vi ge dem hopp om att världen inte har förlorat sin mänsklighet och vänlighet."

Författaren är pastor och medlem i vårt hjälpteam i Odessa