Andra språk:

MIRJAMI IVANOV, Styrelseledamot i Mission Possible Finland och Bulgarien

"När jag ser ett smutsigt barn som sitter på marken och stoppar linssoppa i munnen med handen, kan jag bara konstatera att man inte behöver åka till andra kontinenter för att se elände. Allt man behöver göra är att åka till grannbyn."

Det här är vad vår kollega Ivan Ivanov har sagt om Bulgariens slumområden. Detta gäller även den massiva urbana slummen i Sliven, ett område fullt av hopplöshet som ironiskt nog heter "Hopp". Det är som en bit av Asien mitt i Europa.

"Ju längre in vi går, desto värre blir det", konstaterar Ivan.

De smala gränderna är fulla av människor, hundar, högar av sopor, lådor och stånd. De 30 000 invånarna i slummen är romer och turkar.

”De flesta av dem har inga identitetshandlingar eftersom deras hus är olagliga och de saknar en officiell adress. Det är därför de inte får sjukvård eller bidrag...”

PÅ BILDEN: Vid kyrkdörren

Vi stannar vid en oansenlig dörröppning som leder till ett mörkt trapphus och till den lilla församlingens samlingsrum i källaren. Det fönsterlösa, kvava rummet är fyllt med mödrar och spädbarn som väntar på att få moderskapspaket. Våra teammedlemmar, medföljande besökare och män från kyrkan bär paketen och andra klädlådor till rummets främre del.

Detta är en av flera kyrkor i Hoppet-slummen som Bulgariens Mission Possible samarbetar med. Kyrkorna är den enda ljusstrålen och möjligheten för människor mitt i denna hopplöshet.

PÅ BILDEN: Mödrar i Sliven-kyrkan lyssnar på Ivans budskap. Artikelns författare, Mirjami, står på trappan bakom.

Församlingarna klarar sig inte ensamma – de behöver verktyg och program. Det är vad vi kan erbjuda. Moderskapspaket, läs- och skrivkunnighetskurser för barn och ungdomar, skolmaterial och klädutdelning, vårt nya program för att förebygga tonårsäktenskap, utbildning för pastorspar och annan utbildning för församlingsmedlemmar är kanaler för förändring. Det finns fantastiska människor i slumkyrkorna, de strävar efter förbättring och vill hjälpa och stödja unga människor.

Utdelningen av moderskapspaket börjar. Först talar Ivan till mammorna och vi ber för var och en. Under utdelningen går jag med några av teammedlemmarna ut ur det trånga rummet.

Kyrkans framsida är full av barn, grannar och nyfikna förbipasserande. Barnen är entusiastiska när något händer. Någras mammor är inne och tar emot paket, och när de kommer ut hjälper barnen till att bära.

Bredvid oss står en charmigt leende liten flicka, som håller en docka insvept i tyg. Päivi och jag konstaterar samtidigt samma sak: ”Om allt går som vanligt kommer det inte att dröja mer än 5–6 år innan den här flickan har en riktig bebis i famnen...”

Mutta olemme täällä seurakunnan tukena juuri siksi, että hän ja muut tämän slummin asukkaat saisivat tietää toisenlaisesta elämästä.