NYHETSBREV 3/2017

Räddningslina till Bulgarien

Projektet ”För de minstas bästa”

Päivi Ranta Projektkoordinator

Viktor hade fallit genom isen. Hur mycket han än kämpade, kunde han inte på egen hand ta sig upp ur vaken.

Lyckligtvis hörde ett ungdomsgäng i närheten Viktors desperata rop på hjälp.

Snabbt föddes räddningsplanen: att använda en mänsklig kedja. Peter kröp upp längs isen mot Viktor och fick tag i hans händer, Mikael kröp bakom Peter och tog ett fast grepp om hans ben, Gustav högg tag i Mikaels ben etc. Således byggdes en mänsklig räddningslina, och Viktor räddades.

I Mission Possibles arbete räddar vi människoliv. Ett exempel på detta är projektet ”För de minstas bästa”, som startades förra hösten i de fattiga romerbyarna i Bulgarien, vilket innebär hjälp till nyblivna mödrar. Dessa mödrar har med sina små "fallit" igenom isen – ner i fattigdomens-, misärens- och hopplöshetensvak. Vi vill hjälpa och lyfta upp dem till liv, till en framtid och ett hopp genom att på ett konkret sätt ge dem hjälp och stöd, kärlek och Guds evangelium.

Vi har delat ut mer än 300 moderskapspaket i Bulgarien och projektet har öppnat möjligheter för Mission Possible att börja arbeta i byar, som hittills har varit stängda för oss.

Men allt detta skulle inte ha varit möjligt utan det som hänt här. Många har samlat in och skänkt babykläder, berättat om det här projektet för sina vänner och utmanat dem att också bidra in. De har bett och stött ekonomiskt, sytt och stickat babystrumpor och -kläder, sytt täcken och lakan, ställt upp med transporthjälp. De har organiserat olika evenemang för att stödja projektet, etc.

Ni som är med i hjälparbetet spänner över alla åldrar: barn, studenter, mammor och pappor, medelålders och äldre. Tillsammans har vi hittills samlat ihop, tillverkat, packat och skickat 13 flak till Bulgarien vilket innebär cirka 360 stora flyttlådor med babykläder och textilier. Ett stort varmt tack till er alla!

Det egna bidraget kan tyckas vara litet, men kom ihåg att vi tillsammans är en livlina som bildas av många människor, som sträcker sig härifrån till Bulgariens fattiga byar.

Det faktum att du och jag agerar som en länk i denna långa ”räddningslina” gör det möjligt att det finns någon i Bulgarien som ger ett moderskapspaket till en nybliven moder, ståendes i dörren till ett blygsamt ruckel till hem.

Det gör det möjligt att någon lyssnar på de behov och bekymmer som denna moder och andra i hennes situation har.
Den gör det möjligt att någon är där för att berätta och visa dessa övergivna hur mycket Gud älskar dem. Det gör det möjligt för de små barnen i dessa mödrars famnar att få en bättre framtid än sin mor.

Vill du hjälpa till?

Du kan ge en gåva så att vi kan skicka moderskapspaket till mödrar som Rosa, ange referens 7773. För soppkök och övrigt arbete i Bulgarien ange referens 4080. Kontouppgifter på baksidan av tidningen. Varmt tack för ditt stöd!

 

 

Ett oförglömligt besök i Rosas hem

Hur kändes det att leverera moderskapspaket ända fram till romerbyarna?

Alla vi kan inte besöka dessa hem. Jag hoppas att min berättelse om mitt besök i romerbyarna ger dig en glimt av Europas fattigaste människors liv. - Mirjami Ivanov Mission Possible Finland

Vad var det starkaste intrycket av detta besök?
Vi har något att ge, som öppnar dörrarna till dessa hem, där endast ett fåtal utomstående människor kan besöka.
Vi har även något att ge, som får människorna att komma ut ur sina hem till kyrkan.

”Varför knuffas ni! Barnet kunde ha skadat sig allvarligt!”

Vi hade via den krokiga vägen precis anlänt till byn Pevtsites. I teamets minibuss fanns det moderskapspaket, samt tillbehör till barnverksamhet och soppkök. Vi hade tidigare delat ut tio moderskapspaket i den här byn och idag, efter sopplunchen, var det dags för första lektionen för mammorna.

Mammor, barn och ungdomar började komma från gränderna mot bönehuset.  Just då galopperade två tonårspojkar förbi på sina hästar. En av hästarna knuffade omkull en liten pojke! Det såg illa ut.

En kvinna med långt hår, började högljutt skälla på de ridande pojkarna på romska. Det var lätt att gissa vad hon sa. Sedan lyfte kvinnan upp barnet i sin famn och skyndade fram till oss.

”Det här är min systerson”, sa hon. ”Ni har tidigare bett för honom här, för han kunde inte gå. Efter det läkte hans ben och han började gå. Men nu knuffade hästen honom! Be för honom!”

Vi bad tillsammans. Det hade som tur var inte gått så illa. Kvinnan heter Rosa. Jag visste inte just då att hon var kvinnan som vi skulle lämna ett moderskapspaket till!

Kåkstadens glada barn

Byborna bor i tegelhyddorna vid kanten av fältet, som var täckt av sopor. Taken var sneda och det fanns inga glas i en del av rutorna. Det här var de torftigaste boendena, jag hade sett… I bakgrunden av byn syntes det snötäckta berget Balkan.

Det hade redan samlats ett tiotal glada och livliga barn i bönehuset. De poserade, skojade, log brett och gjorde segertecken in i kameran. De ville med en gång se hur fotot såg ut.

Bönehuset överfullt av barn och mammor

Söndagsskolan och sopputdelning påbörjades. Glädjen och ivern pulserade i barnen, som inte ens har en bråkdel av det som våra barn har. De var inte ens mätta i magen…När jag såg och hörde deras sång mindes jag en bibelvers:

har inte Gud utvalt dem som är fattiga i världens ögon och skänkt dem trons skatter och arvsrätt till det rike han har lovat dem som älskar honom?” (Jak. 2:5)

Soppan delades ut vid ett långbord. Rosa var med, med en söt liten flickbaby, Bozhidara. Det var meningen att hon skulle ha paketet vi hade med oss! 

Förfärlig syn i det lilla rummet

Det var högtidligt att bära moderskapspaketet till Rosas familj och deras slitna stuga. Jag hade varit med och startat det här projektet och skickat kläder från Finland – och nu fick jag vara med och dela ut paket till en mamma, som uppfostrade sina sex barn i de mest svåra omständigheterna.

När vi klev in i det lilla rummet, där det endast fanns en säng och en spis, möttes vi av en syn som fick mig att stanna till: en liten flicka satt på golvet och åt från en stor emaljskål – det fanns inga bord eller stolar i hemmet.

Bön om välsignelse över Rosa och barnet. Till vänster Tanja, projektets koordinator.

En gåva i riktig nöd

Vi satte ner moderskapspaketet bredvid barnet på golvet. Flickan försökte nyfiket öppna paketet med kladdiga fingrar från såsen hon ätit. De andra barnen kikade fram från dörren, för att se vad som hände inne i huset.

- Hur har er familj klarat sig? frågade Tanja, som koordinerar projektet med moderskapspaketen i Bulgarien.

- Det är otroligt svårt, berättar Rosa. – Min man åker hela tiden omkring och letar efter något jobb.

- Besöker du församlingen? frågade Tanja.

- Ja, det gör jag och nu har även min man börjat gå, svarar Rosa.

- Det är verkligen viktigt. Där har du säkert också hört att varje människa är värdefull, även de allra minsta. Därför har vi gjort iordning det här paketet till dig och din bebis, berättar Tanja och öppnar locket till paketet. – Här har du kläder, blöjor och annat nödvändigt till Bozhida.

Vi bad också för Rosa och familjen.

- Gud skickade er, säger den unga sexbarns mamman. – Tack till er!

Tre viktiga lärdomar i mammagruppen

Vi träffade Rosa en gång till i bönehuset när vi hade mammagrupp. Det var ett 20-tal mammor, en del av dem var inte med i församlingen. En av dem var så ung, så jag trodde att hon var en storasyster.

Tanja lärde mammorna tre viktiga saker med sin tydliga stil:

- Ta med era barn till församlingen.

- Prata med goda ord till era barn.

- Be för era barns framtid varje dag.

Mammorna fick leksaker och kläder i olika storlekar till sina barn. Bozhidaras storasyster (som är på omslagsbilden) fick en docka med lockigt hår. Hon satt länge och tittade på den.

I den här byn finns det liv, glädje och hopp mitt i all nöd- och vi får vara en del av det!

 

Barnatro

Vad händer när barnen skickas från barnhemmet med våra böner?

 

Alltid när vi skickar barnen från barnhemmet tillbaka hem eller till annan plats som sociala myndigheterna anger, ber vi att det de sett och lärt sig hos oss bevaras i deras hjärtan. – oavsett om de varit hos oss kortare eller längre period.

Vi önskar, att de fortsätter att prata med Gud, oavsett var de är.

Ibland överraskas vi själva också, hur Gud svarar på böner om barnens framtid!

En av ledarna i ett av våra barnhem fick ett samtal från en mamma, som började berätta om sonen som hon har problem med.

”Hur kommer det sig att ni ringer hit?” frågar ledaren.

”Min son har en klasskompis, som sa till honom: Du måste börja be och besöka församlingen. Då kommer ditt beteende förändras. Ni kan också be om hjälp på barnhemmet, där jag varit.”

 Det kom fram att klasskompisen hette Stasik. Han bodde några år tidigare i vårt barnhem, innan han kunde återvända hem till sin mamma. Den här familjen hjälpte vi länge.

”Hur kan jag komma till den församlingen?” frågade mamman i slutet av den långa pratstunden.           

Nu har mamman och sonen gått till församlingen varje söndag i ett halvår. Familjens problem har börjat ordna upp sig. Genom en pojkes uppriktiga tro, fick två människor till finna samma tro och hjälp till sitt liv! Just detta drömmer vi om att vårt arbete ska resultera i!

250 barn som Stasik bor årligen i Mission Possibles barnhem.

 

Categories: 

Kampanj

shoes for gypsy children

MISSION POSSIBLE ON FACEBOOK